| 2022-05-20 | Vi tar farväl av vår fina, vackra och goa Delpha!
Idag fredag är det en tung, sorglig och nattsvart dag för oss alla här på Sjöberga. Vi känner oss förtvivlade!
Vi har nämligen varit tvungna att ta det svåra och oerhört tuffa beslutet att låta vår fina, goa och vackra häst, Delpha, somna in.
Ett mycket svårt och tufft beslut men, av djurskydds skäl, absolut nödvändigt.
Delpha har varit sjuk hela året. Hon fick en fångkänning i början av januari.
Till en början verkade det inte vara så allvarligt och vi hade goda förhoppningar om att det hela skulle reda ut sig ganska så snabbt, smidigt och komplikationsfritt.
Men så blev det minsann inte! Ack så fel vi hade!
Fångkänningen har vägrat ge med sig - trots att vi har behandlat det intensivt och aggressivt precis hela vintern och våren.
Under påskhelgen förvärrades tillståndet markant och Delpha blev blockhalt. Hon verkade även få väldigt ont.
Vi dubblade då medicindosen och lät henne stå på boxvila dygnet runt.
Tyvärr blev det ingen förbättring utan blockhältan, stelheten och stappligheten vägrade ge med sig.
Vi bestämde oss då för att röntga hovarna. Knut, vår veterinär, var här tisdag 3 maj och vi röntgade alla fyra hovarna.
Det visade sig då att Delpha, mycket riktigt har en kraftig hovbensrotation på både framhovarna - därav förklaringen till varför hon inte kryar på sig.
På höger framhov var rotationen 14 grader och på vänster framhov var rotationen 12 grader.
Dessutom såg man tydligt, på röntgenbilderna, att hon har en stor blödning i vänster framhov.
Blödningen är aktiv, här och nu och det betyder att själva fångkänningen också är aktiv - att rotationen fortfarande pågår och med största sannolikhet kommer att förvärras.
Knut sa, rent ut, att prognosen ser mycket mörk och dyster ut.
Sannolikheten att Delpha ska tillfriskna och, återigen, kunna fungera är, så gott som, lika med noll.
När jag fick höra detta bröt jag, fullständigt ihop. Allt bara brast!
Förvisso har jag misstänkt och förstått att det är illa - varför har hon annars inte kryat/piggnat på sig under alla dessa månader?
Men jag trodde, trots allt, inte att det var så illa - inte att rotationen skulle vara så stor och inte att hon fortfarande skulle ha en blödning som är aktiv.
Carina, vår hovslagare, var sen här ett par dagar senare (fredag 13 maj) och vi skodde då av Delpha och försökte korta/verka ner henne i framkant så mycket som det bara går (på rekommendation av Knut) - i ett försök att få stopp på rotationen.
Men Delpha hade verkligen svinont så det var knappt att vi lyckades få av henne skorna ens.
Hon klarade liksom inte av att stå på tre ben mer än ett par sekunder i taget.
Hon stod till och med och darrade och nästintill hyperventilerade för att hon hade så ont. Då bröt jag ihop fullständigt - igen!!
Jag ringde sen till Knut på måndag och sa att jag har bestämt mig för att ge upp. Jag pallar/fixar helt enkelt inte det här längre!! Jag vill nu boka in en tid för avlivning så fort som möjligt!
Delpha har nu fått somna in här hemma på gården, på gräsmattan bakom stallet. Allt gick lugnt och rofyllt tillväga.
Vi lät henne stå och beta medan vi väntade på Knut. Det tyckte hon givetvis var jättemysigt och härligt.
Hon har, trots allt, inte fått beta på hela våren/försommaren. Lyckan var därför total!
Äntligen fick hon, för en kort stund, leva ett normalt hästliv igen! Stå utomhus och äta försommargräs! Mums!
Emelie hade även skurit upp ett äpple som hon stod och matade Delpha med under tiden som Knut gav avlivningsvätskan.
Äpplen har vi inte heller gett Delpha på hela vintern och våren eftersom äpplen innehåller fruktsocker.
Delpha älskar äpplen! Hon såg faktiskt, för första gången på länge, glad och nöjd ut i blicken/ögonen.
Det är åtminstone en liten tröst för mig som hästägare att hon fick "vandra vidare till de evigt gröna ängarna" med munnen full av gräs och äppelbitar.
Men just nu känns allt bara skit - jag känner mig så oerhört ledsen, sorgsen och nedstämd. Jag är så less på att behöva avliva hästar i denna omfattning - unga hästar dessutom som egentligen borde haft många, fina år kvar.
Det är, trots allt, endast ett år sen jag tvingades avliva min lilla "älva", Alfdis och nu var det alltså dags igen!!! Usch och fy!
Tårarna har runnit på både mig och Emelie, mer eller mindre, hela dagen. Även Miranda grät när hon kom hem från skolan.
Just nu, i skrivande stund, känns det som att jag aldrig mer kommer att kunna le och skratta igen - som att solen aldrig mer kommer att gå upp igen!
Men tiden stannar inte upp (även att det känns som det just nu) utan solen fortsätter, trots allt, att gå upp varje morgon och jorden fortsätter att snurra sitt varv runt solen.
Livet tar inte slut MEN det är oerhört tufft för oss alla just nu. Mest för mig givetvis eftersom det är jag som arbetar hemma på gården tillsammans med hästarna men även Emelie, Miranda och Stefan känner sig starkt påverkade över det som har hänt.
Nu tar vi en dag i taget och den sista lilla energin och orken som jag har kvar (snart har jag tömt alla mina reserver) kommer jag att lägga på de 11 hästar som vi nu har kvar på gården samt på Er kunder.
|
![Sjöberga Islandshästgård [Turridning Linköping Stuga Rum Ridweekend Islandshäst Ridning Semester Boende med häst]. Välkomna!](/sjoberga/bilder/sjoberga_turridning.jpg)
